Björn

Bra dag i dag. Det finns något stämningsfullt med att vakna upp vid niotiden en söndagmorgon med vetskapen om att fem timmar direktsänd vintersport väntar. Inte för attt vinteridrotterna har någon överdrivet stor plats i mitt liv men VM är alltid VM.

Seneftermiddagen innebar kaffe med T på utmärkta coffeehouse. Det blev som det oftast blir, trevligt snack om liv, studier, Jaro och en del annat i halvannan timme. Planer inför våren slipades också eftersom vi kommer att arbeta en del tillsammans framöver, kommer att bli fantastiskt. Coffeehouse firade söndagen med att spela gamla klassiker med aqua och ace of bace. Ibland, men bara ibland, kan jag tycka att 90-talet är underskattat. Det var inte alltid så bra, men oftas väldigt roligt.

Trots att mars närmar sej vägrar vintern att släppa taget, ny decimeter med snö idag.

Kvällen förde med sej såväl klädtvätt som 50 sidor freds och konfliktkunskap, således både utvilad och gott samvete. Bra kombination en söndagkväll. Nu väntar jag bara på besked om transport av grejer, hoppas det blir snart, jag har ju en vår att ta tag i. Det kommer att bli mycket jobb på alla fronter, det kommer garanterat att lyckas.

Hela proceduren med att välja lag är ju egentligen ganska ologisk, man bara väljer ett lag på grund av en match man råkar se, någon spelare man råkar gilla eller någon annan tillfällighet, för mej blev det alltså Chelsea. Det var artister som Zola och Vialli som fick mej att fastna för just The Blues. Detta val gjordes någon gång under mitten av 90-talet, nåt år innan cupframgångarna.

Med alla nya internationella stjärnor, med cupframgångarna i ryggen, fotbolsgeniet Gullit på tränarbänken och en ständigt ökande popularitet bestömde sej så ägare Ken Bates, nu skulle det satsas, nu skulle det tjänas pengar. Följdaktligen investerades 100 tals miljoner på byggandet av ett överdådigt och lyxigt hotell och rekreationskomplex alldeles in till Stamford bridge. Bates dömbygge fich namnet Chelsea village hotell och skulle innebära en helt ny era för klubben, nu skulle man locka de rika folket som ville ha mer än bara fotboll och som dessutom var beredda att betala. Hotellkomplexet var tänkt att bli den guldgruva som skulle förse Bates med stora inkomster och Chelsea med fler storstjärnor.

På fotbollsplanen gick det fortsättningsvis hyfsat, laget låg år efter år strax bakom de stora. Som tidigare nämnt lyckades man också ta hem den prestigefyllda FA cupen 1997. Året efter uppstod dock en spricka mellan ett flertal spelare och tränare Gullit. Holländaren ansåga vara alldeles för nonchalant och blev impopulär i truppen, detta ledde till att Gullit överraskande fick foten mitt under säsongen 97-98. Återigen tog man till lösningen med en spelande tränare, denna gång Italienaren Gianluca Vialli. Det blev drömstart för Vialli som inom ett halv år tog hem såväl ligacupen som cupvinnarcupen. Nu var alla eniga, Chelsea hade något riktigt stort på gång.

Men som alltid när det gäller Chelsea är nästa kris aldrig långt borta. Redan efter sin första säsong som tränare hemnade Vialli i konflikt med den allt mer aktive ägaren Ken Bates, detta ledde till att också Vialli fick leta ny arbetsgivare. Ny tränare i stället, Claudio Ranieri. Men tränarruliansen var det minsta problemet Chelsea brottades med. När klubben gick in i sekelskiftet ryktades det om allt sämre ekonomi, att skrytbygget Chelsea village hotell inte bar sej. Det skulle snart visa sej att problemet var större än så. Bates lyxprojekt har kommit att framstå som en av de största affärsmässiga fiaskon som över huvudtaget setts borta på öarna, hotellet fullkomligt slukade pengar och av alla rika affärsmän som Bates skulle locka till sej sågs inte skymten. Bygget saknade helt den förväntade dragningskraften. Chelsea hade aldrig varit de välbärgades lag, tvärtom är det udda subkulturer som skinheads och reggaes som genom historien dragits till Chelsea, detta faktum kunde inget lyxhotell i världen ändra på.

Under början av 2000 talet gick Chelsea så igenom ett ekonomiskt stolbad, löner och utgifter skulle bantas. Ett annat stort problem var att truppen började bli åldersstigen. Spelare som Vialli, Di Matteo, Leboeuf, Desailly, Petrescu, Le Saux och till och med Zola hade passerat zenit. Några pengar att köpa in nya stjärnor fanns egntligen inte, i en desperat satsning betalade man 10 miljoner för Blackburnanfallaren Chis Sutton, denne kom att bli den största floppen i Chelseas historia. Sutton gjorde en säsong för Chelsea, producerade inte ens en handfull mål och såldes för en bråkdel av inköpspsriset till skotska Celtic. Krisen blev allt djupare. Plötsligt bestod laget av spelare som Enrique De Lucas, Slavisa Jokanovic, Jody Morris och John Harley och förstås Gianfranco Zola.

År 2003 var Chelsea slutligen i total ekonomisk kris, pengarna var slut och Ken Bates saknade ideer. Då alla hans tidigare ideer och ekonomiska satsningar i klubben varit misslyckade ledde detta till att han blev fansens stora hatobjekt, det var hans girighet som hade förstört klubben. Paradoxalt nog presterade laget goda resultat på planen och en stor anledning till detta var att den magnifike Zola efter några magra år nu upplevde en renässans och gjorde som 37 åring 16 mål säsongen 02-03. Den sista matchen för säsongen blev också en av de viktigaste matcherna i klubbens historia. Man mötte Liverpool på hemmaplan och vinst skulle innebära att laget skulle kvalificera sej för Champions League. Chelsea lyckades till slut vinna genom mål av dansken Jesper Grönkjär i slutminuten. På så vis kunde Chelsea hålla sej flytande ett tag till, men vad man då inte visste var att detta mål också bäddade för något som skulle revolutionera hela fotbollsvärlden och ta Chelsea rakt in i en ny aldrig tidigare skådad glansperiod.

Fortsättningen av historien om Chelsea följer inom några dagar.

Vissa saker önskar man att ingen skall behöva uppleva. Som idag, efter att ha stigit upp vid fem, hoppat på tågbussen tre kvart senare, stressläst 100 sidor EU propaganda, repeterat 300 sidor om kvinnor i politiken och lika mycket afrikansk politik. Anlänt till Åbo kring 11, befunnit mej vid Hanken för tentskrivning en timme senare och efter det till ritz för att packa upp, städa och handla (och lite lite sömn). Efter allt detta var det dags för belöningen som skulle innebära tillbakalutat läge och film. Det är då, ett par minuter in i filmen jag konstaterar dels att filmen jag hyrt är fransk, dels att jag sett den förr och framför allt att jag kommer ihåg att den var ytterst medioker. I det ögonblicket mår jag riktigt dåligt och jag hade inte förtjänat det på något sätt. Det var riktigt orättvist.

---
Reklam ur högtalarna på hela familjens modehus: Skänk bort dina gamla lakan och sängkläder till frälsningsarmen och köp nya fräscha från Halpa-Halli.
haha, ibland måst man bara älska ”bode”.

---
Efter att ha följt slarvigt med fotbollen i början av året har jag nu fått total nytändning och bisarra mängder fotboll snurrar åter omkring i tankarna, risk för en hel del fotbollssnack på bloggen framöver således.

---
Sista veckorna av en era nu, alldeles snart väntar förändring. Skall bli fantastiskt.

---
På tal om filmer i allmänhet och franska i synnerhet; jag hatar Gerard Depardieu, avkyr alla filmer han medverkar i.

---
Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

---
Det har påpekats tidigare på denna blogg, men ändå, Äntligen morgon med Adam och Gry på Mix Megapol räddar vilken morgon som helst.