Björn

En sanning är att det är svårt att bygga ett lag med pengar. En annan är att det är ännu svårare att göra det utan pengar. När Chelsea plötsligt befann sej i en position där pengar inte var något problem gjorde man det lika underbara som kontroversiella beslutet att anställa Jose Mourinho. Mourinhos lagbygge blev en maskin som fotbollseuropa inte sett tidigare. Truppen kryllade av stjärnor men trots det var det enheten, sammanhållningen i laget som var grunden till framgångarna. Mou kunde bygga sitt lag tackvare det faktum att de övriga maktpersonerna inom klubben höll sej till sitt, det vill säga stärka varumärket Chelsea, skapa de rätta förutsättningarna och så vidare. Så var fallet de första åren under Mourinhos tid i Chelsea, men på grund av ett par nyanställningar på allra högsta nivå började lagmaskinen Chelsea så småningom att smulas sönder inifrån.

Under den andra säsongen med ”The special one” vid rodret var allt fortsättningsvis frid och fröjd inom Chelsea, ett andra ligaguld kunde bärgas relativt enkelt. I CL blev det dock stop redan i åttondelen mot Barcelona vilket får betraktas som en rejäl besvikelse. Men trots allt, en helt okej säsong. Det såg fortsättningsvis ljust ut för europas nya fotbollsstormakt.

Som sagt, Chelsea var en stormakt, och makt förblindar. Det var nu problemen började och som tidigare nämndes var det individerna i styrelserummet som tidigare på ett framgångsrikt sätt hållit sej på sin kant som inte länngre behärskade sej utan tvingade ner sina fingrar i varje tillgänglig syltburk. Där satt VD Peter Kenyon som tyckte att varumärket Chelsea skulle stärkas ytterligare, Roman Abramovic ville gärna att klubben skulle få in en framgångsrik östeurope, junioransvarige Frank Aarnesen (en odugling som av någon outgrundlig anledning uppbär ett väldigt gott anseende efter ett antal år som ungdomsanvarig i Tottenham) byggde upp den största juiorsatsning fotbollsvärlden skådat och inkompetente Avram Grant skulle plötsligt vara med och diktera hur Chelsea skulle agera på planen. Det var Aarnesen och Grant som var de nyanställda i klubben.

Det som hände var att stora reklampelare som Michael Ballack och Andrey Schevchenko kallades till Stamford Bridge. ”Sheva” för en enorm övergångssumma, Ballck som Bosman fall men med löjligt stor signing on bonus och naturligtvis med hög lön, båda mot Mourinhos vilja. Därmed var drömbygget inte längre det samma, två stjärnor som inte accepterade positionen som hårt arbetande delar av ett lag hade anlänt. De kunde inte bli ledstjärnor i Chelsea den rollen var tilldelad två spelare, Mourinhos untouchables, John Terry och Frank Lampard.

Det blev också problem, spelet haltade, konflikterna tilltog, styrelsens inblandning i Mourinhos business tilltog och Man United tog hem titeln. Chelsea lyckades dock vinna FA cupen samt ligacupen, men besvikelsen var ändå påtaglig. Det var ligan och CL som var huvudmålet. Och framför allt, spelet var inte längre det samma, lagbygget började vittra sönder. Följande säsong fortsatte problemen, resultaten var klena och resultatet mediokert. Till slut, efter en oavgjord match mot Rosenborg hade Mourinho fåt nog. Han lämnade Chelsea, situationen hade blivit ohållbar. Han kunde inte sköta sitt jobb som han ville på grund av styrelsens inblandning, framför allt var det en konflikt med ägare Abramovic som gjorde att Mourinho var tvungen att lämna. Det enda konstiga med det var att han stod ut så länge som han gjorde, han var världens bästa manager men hede ändå inte fått sköta sitt jobb i fred, det som fick honom att stanna var förmodligen hans mycket speciella och kärleksfulla relation med fansen. De älskade honom och han älskade dem.

Men nu var eran Mourinho över, in i stället med Avram Grant. Ingen favorit direkt, han tvingades jobba i motvind under hela året och stod till slut helt utan titlar, dock var det snubblande nära att Chelsea kunde ta hem en historisk CL tittel, det blev dock förlust mot Man United i Moskva efter ett dramatiskt straffavgörande. Att Chelsea kunde ta sej till CL final och dessutom sluta tvåa i ligan får ses som ett bra resultat, dock skall framgången knappast tillskrivas Avram Grant utan en helt annan aktör, vi återkommer till det.

Kritiken mot Grant var så hård bland fansen att klubben var tvugna att göra sej av med honom inför säsongen, in istället med meriterade Philippe Scolari. Det blev succe direkt, Chelsea inledde säsongen 08-09 på ett strålande sätt med ett flertal imponerande segrar. Men efter ett par månader händer något intressant. En annan Londonklubb, West Ham sparkar sin tränare och tar in Chelseaikonen Gianfranco Zola som ersättare, denne kallar i sin tur Chelseas ständige andretränare Steve Clarke som hjälpreda. Clarke var andretränare i klubben också under Zolas tid och hade nu lärt sej mycket av fotbollens hemligheter av den store Mourinho.

Ganska snabbt efter Clarkes sorti började Chelseas spel krackelera, laget presterade usel fotboll, poäng tappades mot bottenlag på hemmaplan och några av de mest pinsamma insatser under de senaste 10 åren skådades i möten med topplagen där man var totalt utspelat mot såväl Man United som Liverpool. Sanningen blev tydlig, det var Steve Clarke som var hjärnan bakom Chelsea sedan Mourinho lämnade skutan. Grant hade frivilligt spelat andrafjolen förmodligen fullt medveten om sin inkompetens. Scolari skulle såklart ta kommandot och trodde förmodligen att han var mannen bakom framgångarna. Nu blen det dock tydligt att största delen avtruppen totalt saknade förtroende för portugisen. På bara några månader hade hela Chelsea fallerat. Det som Mourinho systematiskt byggt upp till en urstark enhet, ett lag, en blå familj fanns inte längre kvar.

Förtroendet för managerns förmåga saknades helt inom truppen, laget tog en del poäng, något annat är naturligtvis inte möjligt med det lag man ändå färfogar över. Men spelarna utstrålade ointresse och likgiltighet, Scolari var apatisk och handlingsförlamad. Något måste hända. Och tillslut gjorde man det rätta beslutet, ridå Scolari. Som nödlösning plockade man in holländaren Guus Hiddink som samtidigt har tjänst som rysk förbundskapten. Ett mycket lyckat drag visade det sej. Spelare som Drogba, Ballack, Anelka och Kalou såg plötsligt pånyttfödda ut, kämpaglöden återvände, spelarna spelade återigen för varandra, glädjen var påtaglig. Hiddink startade med fyra raka segrar, men framför allt styrde han laget med säker hand och med defensiven som första prioritet. Borta var Scolaris totala oförmåga att motivera sina spelare, nu kände spelarna plötsligt ett förtroende och kunde agera utifrån detta. Materialet finns som sagt, det är användningen av det samma som varit under all kritik. Hiddink har så här långt varit mycket lyckosam.

Avslutning:

Sedan Hiddinks ankomst har Chelsea rent spel i ligan, man har avancerat i såväl FA cup som CL men framför allt är det lagandan och arbetsinsatsen som imponerar. Scolari hade förmodligen kunnat nå hyfsade resultat med det material Chelsea hade men det var tydligt attt han helt saknade förmåga att få ut det bästa av sina spelare och därmed skulle stora titlar inte vara aktuella, och det håller naturligtvis inte för ett lag som Chelsea. Hiddink kommer att lämna Chelsea efter denna säsong för att på hel tid ägna sej åt Ryssland. Vem som tar över då vet vi inte men som nostalgiker och Chelseaälskare har jag en dröm om att Gianfranco Zola som varit mycket lyckosam i West Ham skall ta med sej Steve Clarke och ta plats på tränarbänken. Och sedan stanna för evigt.

Jobb, studier, flytt, allmänt prackande och avsaknad av nättillgång i bostade bidrar till dödläge på bloggen. Beklagar, hade ju kommit så bra igång med bloggandet under det nya året. Men inspirationen finns kvar så räkna med att aktiviteten tilltar betänkligt då internetuppkoppling aktiveras på pinnoäsgatan 38 någongång kring månadsskiftet. Tills dess tvingas jag meddela att det kan bli en fortsatt tystlåten marsmånad, dock är jag skyldig den fjärde delen av Chelseahistoriken och jobar frenetiskt för at få in den under torsdagen.

Annars trivs jag och har det bra, mycket på jobbet men det mesta är roligt.

Till sist meddelas bara som allra hastigast att den som ännu inte sett filmen "before the devil knows your dead" gott och väl kan spara sej besväret, såg den igår och det var troligtvis mitt livs tråkigaste 110 minuter.

När Sovjet Unionen 1991 rasade samman och kommunismen upphörde som statsideologi öppnade sej plötsligt en enorm marknad för privatpersoner som var intreserade av att tjäna pengar och göra affärer. En av dessa personner var den unge faderlöse Roman Abramovic. Från början sålde han plastankor i sin lägenhet i Moskva, några år och många lyckade affärer senare var Abramovic en av topparna i det gigantiska oljebolaget Gazprom. Med en ständig iver efter nya lyckade affärer och med goda kontakter till personer som Boris Jeltsin och Boris Berezovsky tycktes allt Abramovitj företog sej ge nya miljoner på kontot. Kring millenieskiftet hade Abramovitj en uppskattad förmögenhet på omkring 15 miljarder euro. Och det skall erkännas, en stor del av dessa är förmodligen intjänade genom mer eller mindre ljusskygg verksamhet. Många hävdar också att det var ekonomiska oegentligheter som fick honom att lämna Ryssland.

Sommaren efter Jesper Grönkjärs mål skulle komma att skaka om en hel fotbollsvärld. Pengar hade länge styrt fotbollen, men några liknande summor som snart skulle pumpas in i krislaget Chelsea hade ingen sett tidigare. Röster höjdes om ekonomisk doping, om fotbollens död. Man kan tycka vad man vill om det, klart var i varje fall att världsfotbollen hade gått in i en helt ny era.

Det som inträffade, som skakade den konservativa gubbstyrda fotbollen vid dess grundvalar var att oligarken, multimiljardären Roman Abramovic äntrade scenen. Efter förhandlingar med den bland fansen avskydde Ken Bates köpte han den konkurshotade klubben. Nu skulle han spendera pengar, och det gjorde han. Abramovics första drag blev att i ett enda svep betala bort klubbens gigantiska skuldbörda på 25 miljoner euro. När det var klart inhandlades spelare för närmare 20 miljoner euro. In kom namn som Claude Makelele, Damien Duff, Wayne Bridge, Glenn Johnson, Henan Crespo och Joe Cole. Plötsligt var Chelsea ett nyrikt storlag fyllt med världsstjärnor. Turen log nämligen Chelsea i ansiktet vid denna tidpunkt, spelare som William Gallas, Eidur Gudjohnsen, Frank Lampard och Carlo Cudicini som man hämtat in under tidigare år för mer överkomliga summor utvecklades till riktiga storspelare. Lägg då till klubbens nye kapten och store ledare, den egna produkten John Terry och Chelsea var ett på pappret komplett lag och allt hände på några varma, intensiva sommarveckor.

Som ni vet, fotboll på pappret är inte riktigt samma sak som på gräset. Ett köpt lag vinner inget var det sagt. Men Roman hade investerat och väntade sej avkastning, han var ju affärsman. Det var ingen enkel uppfift tränare Claudio Ranieri hamnat i. Det blev heller inga segrar säsongen 03-04. Men väl en andra plats i ligan och semifinal i CL där man onödigt nog fick stryk av Monaco. En väl genomförd säsong således, men Abramovic var inte riktigt nöjd, han ville ha ombyte på tränarbänken. Ranieri fick således sparken, vilket ansågs vara ett väldigt hårt och orättvist beslut, han hade gjort ett bra jobb den sympatiske italienaren. In kom i stället en man vid namn Jose Mourinho. Han anlände från färska CL mästarna Porto och med honom inleddes ett helt nytt kapittel i Chelseas historia.

Inför säsongen 04-05 valde så Abramovich att ånyo lufta plånboken. In kom bland andra Arjen Robben, Peter Chech, Riccardo Carvalho och Didier Drogba. Sammanlagt hade ägaren investerat närmare 70 miljoner euro i klubben under sina första år.

Ranieri hade alltså gjort ett bra jobb och fått stjärnorna att spela ihop som ett lag. Mourinho skulle ta denna filosofi till en helt ny nivå. Han skulle svetsa ihop miljonärerna till en enda stor blå familj som jobbade för varandra till 100% procent. Laget skulle byggas bakifrån med hjälp av en säker defensiv och få insläppta mål. Mourinho lyckades, Chelsea blev en fotbollspelande maskin som så gott som aldrig släppte in mål. Laget var hatat av alla andra, för att de var nyrika, för att man var framgångsrika och för att Chelsea alltid varit ett hatat lag. Mourinho hanterade detta på sitt eget lilla sätt. Så fort det vankades viktiga matcher och pressen tenderade bli stor på laget eftersom alla ville spy sin galla över lyxbygget Chelsea plockade Mourinho fram sin taktik. Flera dagar innan match började han sprida citat till pressen, kaxiga citat gärna om sin egen storhet som tränare, han kallade bland annat sej själv för ”The special one”. Dessa citat satte griller i huvudet på det engelska drevet som inte riktigt viste hur de skulle hantera situationen, men klart var att de riktade in allt sitt krut på Mourinho som därmed tog allt rampljus medan spelarna i lugn och ro förberedde sej för match. Och Mourinho? tjaa... inget som pressen skrev kunde bekomma honom det minsta han var ju trots allt ”The special one”.

Säsongen blev lyckad, 2004-2005 tog Chelsea hem sin blott andra ligatitel på 100 år, den första kom 1955 alltså 50 år tidigare. I CL nådde man åter semifinal bland annat efter en närmast episk kvartsfinal mot Barcelona där de förhandstippade Katalanerna beserades efter en fantastisk kväll på Stamford Bridge. I semi finalen blev det dock stop mot Liverpool på grund av ett mål som ännu idag anses mycket kontroversiellt.

Varför var då Danske Grönkjärs mål så viktigt? jo, det hävdas att Abramovic bara var intreserat av ett lag som skulle spela i CL, om så verkligen var fallet kan vi till stor del tacka vår dansk att det blev som det blev.