Björn

Sensommaren är ju vemodets tid. Det är då vännerna sprids ut över världen igen. Jag lämnar ett jobb, jag lämnar en lägenhet, lämnar ett liv och en stad jag har trivts med.

Men nu skall vi inte vara bittra för det, jag är ytterst tacksam för det som har varit, men allt finns ju kvar, inte minst vännerna. Nu ser vi istället fram mot det nya. Ny höst, ny stad. Ny skola. Nya mänskor. Bra det också.

---

Premier League har äntligen startat, och det har börjat suveränt för Chelsea. Tre raka segrar och helt okej spel. Nu väntar nio månader med Chelseamatcher varje vecka. Lets ave it!

---

Min granne gjorde ett mycket märkligt drag idag, en riktig rövare faktiskt.

---

På lördagsmorgonen bär det av på en liten semesterresa till Stocjholm och Jönköping. Kommer bli fantastiskt. Funderar på att ta med min Mac book och bjuda på resedagbok, vi får se...

---

Just nu har jag ett väldigt stort behov av att spela innebandy.

---

Överväger att gå in närmare på grannens agerande i morgon.

Sådärja.

Då borde den senaste tidens turbulens och tränarbyten vara bearbetad och vi är beredda att gå vidare här på bloggen. Då menar jag inte vidare som i ännu ett fotbollsrelaterat inlägg, istället tänkte jag att vi skulle vandra några steg tillsammans utan boll. Det är ju trots allt väldigt länge sedan jag skrev om folkkyrkan här på bloggen, oförsvarligt länge sedan. Men nu är det äntligen dags igen.

Det fina med att vara 17 år är att allt är så enkelt trots att det är så svårt. Kategoriserandet är totalt, man ser världen i två färger, man älskar och hatar. Sådan var naturligtvis jag också, det som däremot skiljde mig från de flesta andra i min ålder var att jag hade en åsikt om folkkyrkan. I mina ögon var den lam, apatisk och styrd av visionslösa amatörer. Min bild av församlingen och inte minst av de anställda inom den samma var att ingen på allvar brann för sitt jobb eller för den delen brydde sig om medlemmarna. Hela folkkyrkotanken var för mig en förlegad ide utan framtid. Hur jag än såg på det kom jag till samma slutsats, kyrkan gjorde ju inget, man satt där på sina kontor och vände på sina papper.

Dock hade jag förtroende för en ungdomsledare i församlingen och det var mycket på grund av detta jag sökte plats som civiltjänstgörare i Jakobstads Svenska när jag var 18 år.  Under det året kom jag att jobba i församlingen, främst inom ungdomsarbetet men jag fick också se hur resten av församlingen fungerade från insidan och på nära håll. Sedan dess har jag gång på gång återkommit till församlingen och jobbat som teolog, ungdomsledare, sommarvikarie samt jobbat med olika projekt, det har varit den klart bästa arbetsplats jag haft och min syn på folkkyrkans betydelse har reviderats totalt.

Att under dessa år få se hur församlingen fungerar har varit en ytterst värdefull upplevelse. Den församling jag dömt ut, sett som apatisk och oprofessionell har visat sig vara allt annat. Jag har fått se en församling som alltid finns till hand för sina medlemmar, som delar glädje och sorg, som möter alla sådana som de är, som inte dömer och inte minst, som gör ett enormt jobb i det tysta. Ett jobb bland, gamla, sjuka, ensamma, sörjande och bland de som har de alldeles bra. Detta väldiga arbete utförs av personer som brinner för sin uppgift, som är professionella ut i fingerspetsarna och som jag lärt mig så oändligt mycket under de senaste åren.

Det har varit en ynnest att få jobba på den bästa arbetsplats man kan tänka sig och det kändes i sanning konstigt att under min sista medarbetarkonferens förklara att jag med all sannolikhet inte kommer att sitta kring detta bord nästa sommar. Men i vilket fall har det varit fantastiska år där jag fått lära mig mycket om mig själv, om församlingsarbete och inte minst om folkkyrkans betydelse i dagens Jakobstad.

Dryga 12 timmar har gått sedan det stod klart att Mika Laurikainen är entledigad som tränare för FF Jaro. Ett alldeles korrekt beslut om ni frågar mig. Men innan vi går in på varför skall vi slå fast några saker.

1. Laurikainen är ingen dålig tränare
2. Jaro har mycket att tacka Laurikainen för
3. Laurikainen har haft arbetsförhållanden som varit minst sagt dåliga.

Med detta sagt, det var trots allt omöjligt för Jaro att ha kvar Mika som tränare.

Jag minns första gången jag bekantade mig med det Jaro som Mika Laurikainen skulle bygga, han började verkligen från noll. Det var i December 2006, Jaro hade precis klarat sig kvar i ligan efter miraklet i Mariehamn, efter detta hade laget brandskattats och flera nyckelspelare hade lämnat laget. Nu skulle det byggas nytt, som tränare anställdes Mika Laurikainen, han påbörjade sitt jobb vintern 2006 i ett lag nästan utan spelare och med minst sagt tvivelaktig ekonomi. Laurikainen inledde sin tränarpeiod med att anordna en tryout vecka där spelare var välkomna att visa upp sej. Det var under dessa dagar jag för första gången jag såg den nye managern i aktion och det var nu som Laurikainen skulle bygga det nya Jaro. Under denna vecka sågs bland annat Koivisto, Heikenheimo, Matrone, Karnio samt en minst sagt otränad(vad annars) Aalto. Det var inte någon direkt imponerande samling och trots att det fanns spelare som bröderna Portin, Piracaia, "Esse" och Wargh i truppen pekade de flesta tips i riktningen degradering.

Så gick det dock inte, Jaro inledde säsongen 07 med en imponerande 4-1 seger borta i Lahtis och trots en relativt ojämn säsong kunde kontraktet säkras med viss marginal. Jaro och Mika Laurikainen hade gjort en mycket fin första säsong tillsammans. Inför 2008 införskaffades jobbade Mika vidare med sitt lag och gjorde dessutom en del lyckade värvningar, inte minst anfallaren Mikko Hyyrynen kom att innebära ett lyft för Jaro. Även denna säsong kom att bli något ojämn, men trots allt, med mycket små medel hade Laurikainen åstadkommit något riktigt bra. Det var inte minst den imponerande höstsäsongen som gjorde att ögon började öppnas för det jobb som gjordes i den lilla klubben. En annan detalj som Laurikainen fick mycket beröm för var hans förmåga att utveckla individer.

Inför sin tredje säsong i klubben såg det plötsligt riktigt bra ut, Laurikainen hade ett adekvat material att tillgå, han hade fått jobba med i stort sett samma spelarring under alla sina år i klubben, Jaro hade något bra på gång (här bortser vi något från ekonomin). Det började också riktigt bra, Jaro var med i toppstriden, spelade fin fotboll, hade flyt. Då vände allt. En dag i Juni släpps nyheten att Jaro och Laurikainen skulle gå skilda vägar efter denna säsong trots att kontrakt fanns även för 2010. Orsakerna till detta är förstås given, Mika hade fått förfrågan från en mer etablerad klubb. Han såg sin chans att få jobba med en klubb som kunde erbjuda helt andra möjligheter. En mer professionell miljö en helt annan budget. Mindre skitjobb helt enkelt. Det är naturligtvis jobbigt att arbeta i en klubb som Jaro, en stad som egentligen är för liten för liga fotboll, en ekonomi som inte riktigt räcker till o.s.v. Klart man förstår att det är tröttsamt, men trots allt, ett kontrakt är ett kontrakt. Men nu har nu Jaro en sådan policy att man inte vill stå i vägen för förmågor som får chansen att utvecklas.

Man kunde förstås ha gjort annorlunda, helt enkelt inte gått med på att bryta kontraktet. Brutit kontraktet men inte sagt något innan säsongens slut. Problemet med det senare alternativet är att allt ändå läcker ur en förening som Jaro och alla rykten och spekulationer skulle ha varit minst lika skadliga som följderna blev av den väg man nu valde, det vill säga öppna kort. Vad som hände känner vi alla till, inte en seger sedan den dagen det meddelades om Laurikainens avhopp. Det är naturligtvis ett flertal orsaker till att det gått illa som det gjort. Dels alla skador men också försäljningen av viktige mittbacken Jonas Portin. Men trots allt, det märks på laget om man har en tränare som inte bryr sej om sitt jobb och det har blivit smärtsamt tydligt hur oengagerad Laurikainen varit i Jaro sedan den där dagen i Juni. Han har agerat närmast apatiskt i sin coaching och rykten säger att han även varit särdeles ointresserad av lagets träningar. Med facit i hand hade det ända rätta varit att friställa Mika så fort han kom med sitt önskemål om att lämna Jaro, denna inställning visade med all önskvärd tydlighet att han nu ville göra något annat.

Den senaste tiden har bara varit en lång plåga för oss Jarofans, ett lojt och oinspirerat Jaro har på ett tydligt sätt speglat tränarens inställning. Nu är vi indragna i bottenstriden ännu en gång, alldeles i onödan. Men trots allt, det är inte resultaten som är huvudorsaken till att det var rätt att avskeda honom, det var sveket. Han övergav oss, han sålde sej och för det tycker jag riktigt illa om honom. Hade allt gått som det var tänkt, att Laurikainen skulle stanna en säsong till hade jag inte ens tänkt tanken att avskeda honom även om resultaten varit de samma, så mycket har Mika gjort för Jaro.

Laurikainen, du kunde ha blivit en hjälte, en legend.

Nu lämnar du oss som en svikare som en Muurinen. Var du än hamnar, HJK eller VPS så hoppas jag verkligen att du misslyckas med ditt tränaruppdrag.

Nu önskar vi en levande legend välkommen som ny tränare för vårt älskade lag. Jag är inte helt säker på att det kommer att lyckas men han är värd en chans. Välkommen Yere!