Björn

Bestämde mej för att skriva några rader om situationen i Chelsea. Märkte dock efter en stund att det blev mer än några rader. Det slutade istället med en resa genom två årtionden tillsammans med det blå laget från South West 6. Texten blev till slut så lång att den kommer att publiceras i flera delar. Så håll till godo, här kommer del 1.


Det händer grejer i sydvästra London. Det sker uppror bland spelare, det byts tränare, det leks Real Madrid och allt detta medan miljontals sterlings byter fickor, förflyttas mellan bortskämda, vuxna barn. Det är alltså situationen i Chelsea jag försöker beskriva. En situation som på intet vis är tillfredsställande. För ett par år sedan, obestridd maktfaktor inom den europeikska fotbollen, ett lag fyllt med världsstjärnor men ändå ett svårslaget, välmående kollektiv. Idag befinner sej Chelsea i stora problem. Laget underpresterar, managers sparkas, ekonomin går illa och ingen verkar bry sej. Hur har det kunnat gå såhär. För att få svaret, följ med på en blå närhistorisk resa tillsammans med laget som gett såväl Murphys lag som berg och dalbanan ett ansikte.

Historien om Chelsea börjar egentligen redan 1905, men så långt tillbaka i tiden skall vi inte gå. Istället kommer vi in under tidigt 90-tal. Chelsea är inget storlag inom engelsk fotboll, man är ett typiskt mittenlag och mest känt eller kanske ökänt för sina huliganer ”Chelsea headhunters” som ännu idag betraktas som den värsta ligistfraktion med fotbollsanknytning som existerat. Headhunters splittrades till stora delar under 90-talet, framför allt på grund av den BBC dokumentär som visade material som samlats ihop under en lång tid av den infiltrerande reportern Donald MacIntyre.

Det var också under mitten av 90-talet som framgångarna började komma för Chelsea, under tränaren Glenn Hoddle gjorde laget stora framsteg och blev tackvare lyckade värvningar ett lag som år efter år slutade strax efter den absoluta täten. Småningom kallade Three Lions på Hoddle och den omtyckte managern lämnade följdaktligen ”The Bridge” för Wembley. Laget togs över av storstjänan Ruud Gullit som blev spelande tränare och gick med honom in i en helt ny tid.

Vid styrelsebordet var det den dynamiske och senare hatade Ken Bates som styrde och ställde, han köpte den (som vanligt) konkurshotade klubben för det symboliska priset av en pund i början av 80-talet och hade såhär långt spelat en ganska timid och undanskymd roll. Men nu var det nya tider, nu skulle det göras pengar. Chelsea hade ett storlag på gång, in värvades namn som Vialli, Di Matteo, Desailly, Stanic, Petrescu och inte minst den lille giganten, italienaren som för evigt bor i varje Chelsea hjärta, Gianfranco Zola. Hela Chelsea var en främlingslegion, det kunde spelas matcher där laget inte hade en enda engelsman på planen. Inte minst på grund av att den engelsman som mest frekvent ingick i öppningen, Dennis Wise, ofta var avstängd till följd av sin hänsynslösa för att inte säga råa spelstil.

Med detta stjärnspäckade gäng lyckades Chelsea vinna UEFA cupen 1995 efter finalmatch i Stockholm där Stuttgart besegrades med 1-0, målskytt naturligtvis Zola. Två år senare vanns FA-cupen. Någon ligaseger eller större framgågar i CL blev det dock inte, laget räckte inte riktigt till. Det märkliga men charmiga med Chelsea var att man alltid lyckades tappa de allra mest givna poänen. Det var inte ovanligt att man besegrade lag som Manu och Arsenal på bortaplan ena dagen för att nästa ta stryk hemma mot Leicester eller något liknande mediokert gäng. Men det var alltid underhållning, det hände saker kring personligheter som Zola, Vialli och Di Matteo.

Denna del av 90-talet var relativt ljus för Chelsea, i del två som följer om några dagar får vi se hur laget hamnade i riktigt stora problem.

Långa dagar nu. Långa men ändå bra på något vis, behagligt tempo. Så skulle man nog kunna beskriva läget. Hyfsat tidiga morgnar, till TF vid lunchtid, eftermiddagar som spenderas med social samvaro i kafferummet (så länge det inte diskuteras könsstympning förstås). Efter den mjukstarten på dagen är det dock jobb som gäller, ett par-tre timmars fokuserade studier väntar under kvällstimmarna. Kvällen är den tid på dygnet jag helst studerar på, tidigare var det mer mot nattkröken men jag har dock blivit allt mindre av en nattmänniska det senaste året. Ålderstecken kanske, eller bara en tillfällig period, vad vet jag.

Idag var det dock lite annat som gällde, det var allvar, det var på riktigt. Tent i ekologism. En bra kurs, gillar upplägget med fem föreläsningar och förhör på det, blir aldrig särdeles stora kvantiteter kunskap som skall memoreras. Så även denna gång, en halv förmiddag räckte i förberedelsetid. Väl vid tenten väntade så frågan ”vad skiljer ”fundamentalistiska” från mer ”realistiska” ekologister”. Haha, ärligt talat, det finns studiepoäng jag jobbat hårdare för än de två jag cashade in idag.

Innebandymatch i akademiserien imorgon, såhär långt har vi gjort rent hus, nio matcher och lika många vinster. Spelkvaliten har dock varierat, i förra veckans seriefinal var vi suveräna, spelade äckligt diciplinerat (som gamle malmötränaren Timo Lahtinen skulle sagt) och vann med hela 6-1. Ny seger imorgon om vi spelar hälften så bra.

Har tagit ett slutgiltigt beslut i dagarna också, en liten tid till. Sen, förändring.

Det lugna tempot till trots, det har varit en riktigt lång dag i dag. Sov morgon på det, till tio kanske. Vi får se.

I övrigt är det bara att konstatera att ett busskort är klart främjande för livskvaliten, i varje fall om man råkar bo på ritz.

Denhär dagen har kantats av tråkiga samtalsämnen. Vart jag än har vänt min uppmärksamhet har jag mötts av mänskor som talat om saker jag inte har haft den minsta lust att diskutera. Ja jag vet, man behöver inte alltid säga något, man kanju bara vara tyst. Inga problem, jag har minsann varit tyst, problemet har istället varit att jag inte ens orkat lyssna. Det hela började med att jag kommer till skolan på dåligt humör, utan att ha intagit morgonkaffet bara för att konstatera att alla diskuterar könsstympning. Aldrig har jag varit så nära attt vända i dörren och ta första bästa buss tillbaka till ritz, dra för gardinerna, släcka lamporna och bara lägga mej tillbaka i sängen. Missförstå mej inte, det är definitivt ett ämne som behöver diskuteras, men det var helt enkelt ingen bra dag för den diskusionen idag. Nåväl, såhär fortsatte det resten av dagen, bara tråkiga, ångestfyllda diskusioner ofta utan mål och mening. För det mesta trivs jag bra bland mänskor men idag har jag helt enkelt vait på ett väldigt osocialt humör. Är dock inte det minsta nere för det, det är nyskapande med dylika dagar som till stor del spenderas hemma på ritz, gärna i mörker och med bra musik eller som idag till presidentinstallationen. Nåja, nya sociala tag imorgon.

---
Dags att packa väskan igen, efter några dagars resepaus. Imorgon eftermiddag blir det tåget norrut, där väntar vinterskriftskola, Jaromatch och förhoppningsvis en del annat.

---
Matchprogrammet för Veikkausliiga släpptes idag. Jaro inleder hemma mot RoPS.

---
Det var inte utan att man fick sej en liten tankeställare under dagens installation, hur stora förväntningar vilar egentligen på den mannens axlar. Vad han än uträttar kommer han aldrig att kunna uppfylla alla de drömmar det amerikanska folket besitter.---

---
Är för tillfället helt såld på Duffys fantastiska album Rockferry.

---
En annan grej jag är helt såld på är tv serien Veronica Mars, inte så mycket för kriminalfallen som är relativt mediokra, definitivt inte på kärlekshistorierna som ändå är bättre än medeltalet för dylika serier. Däremot på huvudrollsinnehavarens attityd. I like.

---
Jag hoppas på det bästa men kan inte hjälpa min cyniskhet och konstaterar att det skall bli mycket intressant att se vad Amerikanerna säger om ett par år då de insett att Obama inte äger något trollspö.