Björn

En dag som denna då man plötsligt, minuterna innan lektion, kommer på att här är det läge taktikskolka. Att helt enkelt välja att inte sitta i två timmar och montera ihop photoshop montage, då kommer man lätt att tänka på goda, snabba beslut.

Ibland, till och med ofta, är det en god ide att tänka igenom sina beslut noggrant, att fundera över alternativ, väga fördelar och nackdelar. Men mitt i allt detta veland är det skäl att minnas att de snabba besluten ofta är de bästa.

Har tänkt lite på några snabba beslut som format mig och mitt liv väldigt mycket. Det har visat sig att just dessa snabba beslut också varit några av de viktigaste.

Det första riktigt snabba och viktiga beslut ja kommer tänka på kommer från hösten 2001. Efter avklarad grundskola hade jag valt att börja i handels. eftersom jag inte trodde att jag hade vad som krävdes för att klara gymnasiet. Efter en förmiddag i nämnda läroverk hade jag konstaterat att i denna skola kan jag inte gå. Handels är säkert en bra skola på många sätt men definitivt inte på mitt sätt. Därmed, efter några timmar hade jag bestämt mig och tog kontakt med gymnasiet. Jag hälsade på, träffade rektorn som frågade om mitt medeltal. Lite över sju sade jag utan att egentligen ha en aning om vad jag egentligen hade. Då så, det blir nog tufft, men välkommen, hälsade Rickard. En senare kontroll visade dock att mitt medeltal från högstadiet inte var bättre än 6,8. Under gränsen alltså. Faktum är att jag nog inte fått plats i gymnasiet om jag sökt på vanlig väg, nu blev vägen in istället ett snabbt beslut och en omedveten lögn. Gymnasiet blev sedan en riktigt bra tid, här pånyttföddes min hunger att läsa, studera och lära mig. Jag kom fram till att jag inte alls var speciellt dum utan hade ett huvud som kunde förstå ämnen som historia, samhällslära och svenska. Tack vare mitt snabba beslut är jag där jag nu är, nästan teol.kand och dessutom magistersstuderande inom det ämne som intresserar mig mest av allt. Jag säger inte att det är omöjligt att det blivit så om jag inte följt magkänslan och tagit ett snabbt beslut, men hur länge jag än funderat hade det nog inte blivit bättre.

Ett annat beslut togs med kort eftertanke och med magkänsla några år senare. Jag ryckte in i det militära och kunde efter en dag konstatera att det här var nog inget som skulle komma att betyda något för mig. En dag senare får jag reda på att de österbottningar som ryckt in och som är vid något sånär god kondis kallt kan räkna med att stanna ett år. Om det var sant hade jag naturligtvis ingen aning om, men magkänslan sade på en gång; skall jag hålla på ett helt år kan jag lika bra göra något roligt, nyttigt och lärorikt. Återigen bestämde jag mig nästan direkt. Jag gick in till någon slags överordnad och berättade att det räcker för mig nu, jag sticker. Och så blev det, några timmar senare satt jag på tåget norrut. Då först kom tankarna kring vad alla konservativa traditionalister skulle komma att tycka och säga, armen hör ju till och sån skit. Hade beslutet dröjt hade nog tankarna kommit och då är jag inte säker på hur det skulle ha slutat. Nu fick jag istället ett fantastiskt år som civiltjänstgörare i församlingen där jag fick lära mig väldigt mycket som jag har haft nytta av senare, dessutom väldigt roligt.

Se där, där var några lyckade snabba beslut som kommit att forma och förgylla mitt liv. Det gäller att lita på magkänslan, den stämmer överraskande ofta.

---

Det blev Åbo och Åland i helgen. Mariehamn borta blev i vanlig ordning en legendarisk historia. Förlusten sved men det fantastiska resesällskapet värmer hjärtat vilken kylig höstdag som helst.

---

Det blev lite för mycket vaken tid under helgen, bland annat över 1000 kilometer med ny och gammal Toyota.

---

Två matcher kvar denna säsong, sedan väntar en tung vinter med ekonomiskt stålbad och spelarflykt. Vet inte riktigt var detta kommer att sluta. Det känns inte bra.

---

Lite sömn senaste tiden, nu väntar en nio timmars natt, det är jag verkligen i behov av.

Sådär kan det gå. Eller rättare sagt sådär gå det alltid. Under några dagars varm september bryts såväl Ancelottisviten som Yeremenkoeffekten. Drömmen, illusionen om den perfekta fotbollstillvaron kraschar och dör samtidigt som verkligheten står där och flinar en rakt upp i ansiktet igen. Som det alltid är inom fotbollen alltså. Jaro-Honka 3-5, Wigan-Chelsea 3-1. Där har ni verkligheten.

Nåja, vi skall nog inte bli överdrivet dramatiska, Honka var som väntat aningen för starka och Chelsea tog en logisk statistikförlust efter sex raka segrar i ligan. Såväl Yere som Ancelotti får med beröm godkänt för sina inledningar.

Nu lämnar vi förlusterna bakom oss, sorterar in dem i smärtarkivet och riktar i stället uppmärksamhet mot en ödslig ö-grupp i utkanten av världen. Det är förstås Mariehamn borta i morgon. En klassiker i supporter sammanhang. Det blir tredje gången i Mariehamn för min del, eller beroende på hur man väljer att se det. I fjol var vi på plats men efter årtiondets värsta regnväder blev matchen framflyttad och vi fick snällt återvända hem utan fotbollsupplevelse. För två år sedan blev det en poäng under en riktigt kall höstdag. Men den riktiga klassikern missade jag själv, det var den fantastiska avslutningsmatchen år 2006 då Jaro med ett nödrop klarade ligaplatsen efter en minst sagt nervig tillställning. Mer om den här.

Några  timmars sömn då kanske innan väckning och avfärd, det blir en lång dag i morgon. Förhoppningsvis fler uppdateringar under rese och matchdagen.

Inaktiviteten lade plötsligt sin kalla hand över bloggen och inläggen har lyst med sin frånvaro i ett par veckors tid. Det får bli ändring på det nu. Men det är ovanligt nog varken inspiration eller uppslag som saknats, snarare tiden. En ny utbildning för naturligtvis med sej en del arbete och slit och det har varit ett par hektiska veckor i Vasa. Hektiska men roliga. Det är klart, alltid kan man hafsa ner några rader i all hast men då blir ju kvaliteten lidande och så kan vi inte ha det.

---

Fattade aldrig vad medierna höll på med när de målade upp andra omgången av biskopsvalet som en jämn kamp, det var ju solklart hur det skulle sluta. Hade egentligen tänkt ta upp detta redan innan dagens val, det är ju så dags nu...

---

Vi har många gemensamma intressen som skall tas upp inom kort här på bloggen: Några funderingar om snabba beslut, Yeremenkoeffekten, ishockeyns självdödande strategi, detaljer kring magistersprogrammet i masskommunikation och inte minst en mycket hård dom. Som ni märker, det blir en diger blogghöst.

Liten mellanlandning i Jakobstad då under några dagar innan det bär av till vasa för nya studier. Några dagar I Jakobstad betyder i vanlig ordnig, lite avkoppling, lite jobb och mycket funderande kring kandidatavhandlingen.

Men det är också något annat som tagit mycket av min uppmärksamhet här. Jag har länge planerat att skaffa linser, det har nu inte blivit av dels på grund av lättja men framförallt på grund av att jag har obehag för det här med att peta på och i ögonen. Tanken på att pilla linserna ut och in i ögonen har helt enkelt varit motbjudande. Men nu inför hösten bestämde jag mig trots allt för att göra slag i saken. Bokade tid till optikern, kollade synen och i går var så mina linser framme och det var dags för övning.

Jag kom till optikern med visshet om att övervinna mitt obehag för ögonpet. Och det skall sägas, jag kom över den ganska snabbt efter att ha grävt så djupt ner i ögonen att jag nästan kände övre tandraden. Men något annat visade sig istället bli ett betydligt större hinder, nämligen mina reflexer. Så fort mina fingrar kom på några centimeters avstånd från ögonen blinkade ögonlocken till automatiskt och linsen flög all världens väg. Nu vet jag inte mycket om kroppens funktioner men anar nog att det är alla år av obehag som utvecklat denna reflex.

Det tog till slut en hel timme innan jag hade båda linserna inne och ännu en bra stund innan jag hade ut bägge. Det var inte utan att jag tänkte tanken att detta nog var första och sista gången jag testade linser. Bestämde mig för att pröva på nytt idag då med några linser jag fått hem för att öva. Det kändes till en början precis som i går, nästan omöjligt. Men så plötsligt fick jag in linsen i höger öga och nästan direkt efteråt i vänster. Ok, det var bara tur tänkte jag, tog ut (även det gick smidigt) och slängde dem (engångs linser). Öppnade nya för att testa igen, det gick nästan direkt, på andra försöket i högeröga och på första i vänstra. Nu sitter de som ett smäck och här sitter jag och skriver mitt första bloginlägg någonsin utan glasögon. Fin känsla

Resedag idag. Bil, buss, tåg, flyg, bil och kamelrygg. Som om det inte vore nog har jag glömt telefonen i Jönköping. Solen gassar naturligtvis, det gör den alltid under resedagarna. Men nu skall vi inte stänga in oss i bitterhetens grå tillvaro utan istället konstatera att några timmars Stockholmsvistelse väntar. Inte illa.

Sitter förresten på den klart mest exklusiva buss jag någonsin upplevt. Det är en modern skapelse med bekväma, väl tilltagna lädersäten, trådlöst bredband och air condition. Sverige känns verkligen som komunikationernas förlovade land, i varje fall i jämförelse med det underutvecklade Finska tåg, buss, väg och bredbandsnäten.

Förresten, om ni till äventyrs missat det. Captain John Terry har skrivit på ett nytt 4 års kontrakt med klubben han älskar. So much för alla City spekulationer. Veckopengen blir en nätt liten slant på dryga 150 000 euro. Själv var jag nöjd när jag någon gång i tio årsåldern fick veckopengen höjd till 20 mark.

Dryga 100 kvar till Stockholm, strax skall jag klå D i schack.