Björn

Sådär kan det gå. Eller rättare sagt sådär gå det alltid. Under några dagars varm september bryts såväl Ancelottisviten som Yeremenkoeffekten. Drömmen, illusionen om den perfekta fotbollstillvaron kraschar och dör samtidigt som verkligheten står där och flinar en rakt upp i ansiktet igen. Som det alltid är inom fotbollen alltså. Jaro-Honka 3-5, Wigan-Chelsea 3-1. Där har ni verkligheten.

Nåja, vi skall nog inte bli överdrivet dramatiska, Honka var som väntat aningen för starka och Chelsea tog en logisk statistikförlust efter sex raka segrar i ligan. Såväl Yere som Ancelotti får med beröm godkänt för sina inledningar.

Nu lämnar vi förlusterna bakom oss, sorterar in dem i smärtarkivet och riktar i stället uppmärksamhet mot en ödslig ö-grupp i utkanten av världen. Det är förstås Mariehamn borta i morgon. En klassiker i supporter sammanhang. Det blir tredje gången i Mariehamn för min del, eller beroende på hur man väljer att se det. I fjol var vi på plats men efter årtiondets värsta regnväder blev matchen framflyttad och vi fick snällt återvända hem utan fotbollsupplevelse. För två år sedan blev det en poäng under en riktigt kall höstdag. Men den riktiga klassikern missade jag själv, det var den fantastiska avslutningsmatchen år 2006 då Jaro med ett nödrop klarade ligaplatsen efter en minst sagt nervig tillställning. Mer om den här.

Några  timmars sömn då kanske innan väckning och avfärd, det blir en lång dag i morgon. Förhoppningsvis fler uppdateringar under rese och matchdagen.