Björn

Sådärja.

 

Då borde den senaste tidens turbulens och tränarbyten vara bearbetad och vi är beredda att gå vidare här på bloggen. Då menar jag inte vidare som i ännu ett fotbollsrelaterat inlägg, istället tänkte jag att vi skulle vandra några steg tillsammans utan boll. Det är ju trots allt väldigt länge sedan jag skrev om folkkyrkan här på bloggen, oförsvarligt länge sedan. Men nu är det äntligen dags igen.

 

Det fina med att vara 17 år är att allt är så enkelt trots att det är så svårt. Kategoriserandet är totalt, man ser världen i två färger, man älskar och hatar. Sådan var naturligtvis jag också, det som däremot skiljde mig från de flesta andra i min ålder var att jag hade en åsikt om folkkyrkan. I mina ögon var den lam, apatisk och styrd av visionslösa amatörer. Min bild av församlingen och inte minst av de anställda inom den samma var att ingen på allvar brann för sitt jobb eller för den delen brydde sig om medlemmarna. Hela folkkyrkotanken var för mig en förlegad ide utan framtid. Hur jag än såg på det kom jag till samma slutsats, kyrkan gjorde ju inget, man satt där på sina kontor och vände på sina papper.

 

Dock hade jag förtroende för en ungdomsledare i församlingen och det var mycket på grund av detta jag sökte plats som civiltjänstgörare i Jakobstads Svenska när jag var 18 år.  Under det året kom jag att jobba i församlingen, främst inom ungdomsarbetet men jag fick också se hur resten av församlingen fungerade från insidan och på nära håll. Sedan dess har jag gång på gång återkommit till församlingen och jobbat som teolog, ungdomsledare, sommarvikarie samt jobbat med olika projekt, det har varit den klart bästa arbetsplats jag haft och min syn på folkkyrkans betydelse har reviderats totalt.

 

Att under dessa år få se hur församlingen fungerar har varit en ytterst värdefull upplevelse. Den församling jag dömt ut, sett som apatisk och oprofessionell har visat sig vara allt annat. Jag har fått se en församling som alltid finns till hand för sina medlemmar, som delar glädje och sorg, som möter alla sådana som de är, som inte dömer och inte minst, som gör ett enormt jobb i det tysta. Ett jobb bland, gamla, sjuka, ensamma, sörjande och bland de som har de alldeles bra. Detta väldiga arbete utförs av personer som brinner för sin uppgift, som är professionella ut i fingerspetsarna och som jag lärt mig så oändligt mycket under de senaste åren.

 

Det har varit en ynnest att få jobba på den bästa arbetsplats man kan tänka sig och det kändes i sanning konstigt att under min sista medarbetarkonferens förklara att jag med all sannolikhet inte kommer att sitta kring detta bord nästa sommar. Men i vilket fall har det varit fantastiska år där jag fått lära mig mycket om mig själv, om församlingsarbete och inte minst om folkkyrkans betydelse i dagens Jakobstad.