Björn

När Sovjet Unionen 1991 rasade samman och kommunismen upphörde som statsideologi öppnade sej plötsligt en enorm marknad för privatpersoner som var intreserade av att tjäna pengar och göra affärer. En av dessa personner var den unge faderlöse Roman Abramovic. Från början sålde han plastankor i sin lägenhet i Moskva, några år och många lyckade affärer senare var Abramovic en av topparna i det gigantiska oljebolaget Gazprom. Med en ständig iver efter nya lyckade affärer och med goda kontakter till personer som Boris Jeltsin och Boris Berezovsky tycktes allt Abramovitj företog sej ge nya miljoner på kontot. Kring millenieskiftet hade Abramovitj en uppskattad förmögenhet på omkring 15 miljarder euro. Och det skall erkännas, en stor del av dessa är förmodligen intjänade genom mer eller mindre ljusskygg verksamhet. Många hävdar också att det var ekonomiska oegentligheter som fick honom att lämna Ryssland.

Sommaren efter Jesper Grönkjärs mål skulle komma att skaka om en hel fotbollsvärld. Pengar hade länge styrt fotbollen, men några liknande summor som snart skulle pumpas in i krislaget Chelsea hade ingen sett tidigare. Röster höjdes om ekonomisk doping, om fotbollens död. Man kan tycka vad man vill om det, klart var i varje fall att världsfotbollen hade gått in i en helt ny era.

Det som inträffade, som skakade den konservativa gubbstyrda fotbollen vid dess grundvalar var att oligarken, multimiljardären Roman Abramovic äntrade scenen. Efter förhandlingar med den bland fansen avskydde Ken Bates köpte han den konkurshotade klubben. Nu skulle han spendera pengar, och det gjorde han. Abramovics första drag blev att i ett enda svep betala bort klubbens gigantiska skuldbörda på 25 miljoner euro. När det var klart inhandlades spelare för närmare 20 miljoner euro. In kom namn som Claude Makelele, Damien Duff, Wayne Bridge, Glenn Johnson, Henan Crespo och Joe Cole. Plötsligt var Chelsea ett nyrikt storlag fyllt med världsstjärnor. Turen log nämligen Chelsea i ansiktet vid denna tidpunkt, spelare som William Gallas, Eidur Gudjohnsen, Frank Lampard och Carlo Cudicini som man hämtat in under tidigare år för mer överkomliga summor utvecklades till riktiga storspelare. Lägg då till klubbens nye kapten och store ledare, den egna produkten John Terry och Chelsea var ett på pappret komplett lag och allt hände på några varma, intensiva sommarveckor.

Som ni vet, fotboll på pappret är inte riktigt samma sak som på gräset. Ett köpt lag vinner inget var det sagt. Men Roman hade investerat och väntade sej avkastning, han var ju affärsman. Det var ingen enkel uppfift tränare Claudio Ranieri hamnat i. Det blev heller inga segrar säsongen 03-04. Men väl en andra plats i ligan och semifinal i CL där man onödigt nog fick stryk av Monaco. En väl genomförd säsong således, men Abramovic var inte riktigt nöjd, han ville ha ombyte på tränarbänken. Ranieri fick således sparken, vilket ansågs vara ett väldigt hårt och orättvist beslut, han hade gjort ett bra jobb den sympatiske italienaren. In kom i stället en man vid namn Jose Mourinho. Han anlände från färska CL mästarna Porto och med honom inleddes ett helt nytt kapittel i Chelseas historia.

Inför säsongen 04-05 valde så Abramovich att ånyo lufta plånboken. In kom bland andra Arjen Robben, Peter Chech, Riccardo Carvalho och Didier Drogba. Sammanlagt hade ägaren investerat närmare 70 miljoner euro i klubben under sina första år.

Ranieri hade alltså gjort ett bra jobb och fått stjärnorna att spela ihop som ett lag. Mourinho skulle ta denna filosofi till en helt ny nivå. Han skulle svetsa ihop miljonärerna till en enda stor blå familj som jobbade för varandra till 100% procent. Laget skulle byggas bakifrån med hjälp av en säker defensiv och få insläppta mål. Mourinho lyckades, Chelsea blev en fotbollspelande maskin som så gott som aldrig släppte in mål. Laget var hatat av alla andra, för att de var nyrika, för att man var framgångsrika och för att Chelsea alltid varit ett hatat lag. Mourinho hanterade detta på sitt eget lilla sätt. Så fort det vankades viktiga matcher och pressen tenderade bli stor på laget eftersom alla ville spy sin galla över lyxbygget Chelsea plockade Mourinho fram sin taktik. Flera dagar innan match började han sprida citat till pressen, kaxiga citat gärna om sin egen storhet som tränare, han kallade bland annat sej själv för ”The special one”. Dessa citat satte griller i huvudet på det engelska drevet som inte riktigt viste hur de skulle hantera situationen, men klart var att de riktade in allt sitt krut på Mourinho som därmed tog allt rampljus medan spelarna i lugn och ro förberedde sej för match. Och Mourinho? tjaa... inget som pressen skrev kunde bekomma honom det minsta han var ju trots allt ”The special one”.

Säsongen blev lyckad, 2004-2005 tog Chelsea hem sin blott andra ligatitel på 100 år, den första kom 1955 alltså 50 år tidigare. I CL nådde man åter semifinal bland annat efter en närmast episk kvartsfinal mot Barcelona där de förhandstippade Katalanerna beserades efter en fantastisk kväll på Stamford Bridge. I semi finalen blev det dock stop mot Liverpool på grund av ett mål som ännu idag anses mycket kontroversiellt.

Varför var då Danske Grönkjärs mål så viktigt? jo, det hävdas att Abramovic bara var intreserat av ett lag som skulle spela i CL, om så verkligen var fallet kan vi till stor del tacka vår dansk att det blev som det blev.

Bra dag i dag. Det finns något stämningsfullt med att vakna upp vid niotiden en söndagmorgon med vetskapen om att fem timmar direktsänd vintersport väntar. Inte för attt vinteridrotterna har någon överdrivet stor plats i mitt liv men VM är alltid VM.

Seneftermiddagen innebar kaffe med T på utmärkta coffeehouse. Det blev som det oftast blir, trevligt snack om liv, studier, Jaro och en del annat i halvannan timme. Planer inför våren slipades också eftersom vi kommer att arbeta en del tillsammans framöver, kommer att bli fantastiskt. Coffeehouse firade söndagen med att spela gamla klassiker med aqua och ace of bace. Ibland, men bara ibland, kan jag tycka att 90-talet är underskattat. Det var inte alltid så bra, men oftas väldigt roligt.

Trots att mars närmar sej vägrar vintern att släppa taget, ny decimeter med snö idag.

Kvällen förde med sej såväl klädtvätt som 50 sidor freds och konfliktkunskap, således både utvilad och gott samvete. Bra kombination en söndagkväll. Nu väntar jag bara på besked om transport av grejer, hoppas det blir snart, jag har ju en vår att ta tag i. Det kommer att bli mycket jobb på alla fronter, det kommer garanterat att lyckas.

Hela proceduren med att välja lag är ju egentligen ganska ologisk, man bara väljer ett lag på grund av en match man råkar se, någon spelare man råkar gilla eller någon annan tillfällighet, för mej blev det alltså Chelsea. Det var artister som Zola och Vialli som fick mej att fastna för just The Blues. Detta val gjordes någon gång under mitten av 90-talet, nåt år innan cupframgångarna.

Med alla nya internationella stjärnor, med cupframgångarna i ryggen, fotbolsgeniet Gullit på tränarbänken och en ständigt ökande popularitet bestömde sej så ägare Ken Bates, nu skulle det satsas, nu skulle det tjänas pengar. Följdaktligen investerades 100 tals miljoner på byggandet av ett överdådigt och lyxigt hotell och rekreationskomplex alldeles in till Stamford bridge. Bates dömbygge fich namnet Chelsea village hotell och skulle innebära en helt ny era för klubben, nu skulle man locka de rika folket som ville ha mer än bara fotboll och som dessutom var beredda att betala. Hotellkomplexet var tänkt att bli den guldgruva som skulle förse Bates med stora inkomster och Chelsea med fler storstjärnor.

På fotbollsplanen gick det fortsättningsvis hyfsat, laget låg år efter år strax bakom de stora. Som tidigare nämnt lyckades man också ta hem den prestigefyllda FA cupen 1997. Året efter uppstod dock en spricka mellan ett flertal spelare och tränare Gullit. Holländaren ansåga vara alldeles för nonchalant och blev impopulär i truppen, detta ledde till att Gullit överraskande fick foten mitt under säsongen 97-98. Återigen tog man till lösningen med en spelande tränare, denna gång Italienaren Gianluca Vialli. Det blev drömstart för Vialli som inom ett halv år tog hem såväl ligacupen som cupvinnarcupen. Nu var alla eniga, Chelsea hade något riktigt stort på gång.

Men som alltid när det gäller Chelsea är nästa kris aldrig långt borta. Redan efter sin första säsong som tränare hemnade Vialli i konflikt med den allt mer aktive ägaren Ken Bates, detta ledde till att också Vialli fick leta ny arbetsgivare. Ny tränare i stället, Claudio Ranieri. Men tränarruliansen var det minsta problemet Chelsea brottades med. När klubben gick in i sekelskiftet ryktades det om allt sämre ekonomi, att skrytbygget Chelsea village hotell inte bar sej. Det skulle snart visa sej att problemet var större än så. Bates lyxprojekt har kommit att framstå som en av de största affärsmässiga fiaskon som över huvudtaget setts borta på öarna, hotellet fullkomligt slukade pengar och av alla rika affärsmän som Bates skulle locka till sej sågs inte skymten. Bygget saknade helt den förväntade dragningskraften. Chelsea hade aldrig varit de välbärgades lag, tvärtom är det udda subkulturer som skinheads och reggaes som genom historien dragits till Chelsea, detta faktum kunde inget lyxhotell i världen ändra på.

Under början av 2000 talet gick Chelsea så igenom ett ekonomiskt stolbad, löner och utgifter skulle bantas. Ett annat stort problem var att truppen började bli åldersstigen. Spelare som Vialli, Di Matteo, Leboeuf, Desailly, Petrescu, Le Saux och till och med Zola hade passerat zenit. Några pengar att köpa in nya stjärnor fanns egntligen inte, i en desperat satsning betalade man 10 miljoner för Blackburnanfallaren Chis Sutton, denne kom att bli den största floppen i Chelseas historia. Sutton gjorde en säsong för Chelsea, producerade inte ens en handfull mål och såldes för en bråkdel av inköpspsriset till skotska Celtic. Krisen blev allt djupare. Plötsligt bestod laget av spelare som Enrique De Lucas, Slavisa Jokanovic, Jody Morris och John Harley och förstås Gianfranco Zola.

År 2003 var Chelsea slutligen i total ekonomisk kris, pengarna var slut och Ken Bates saknade ideer. Då alla hans tidigare ideer och ekonomiska satsningar i klubben varit misslyckade ledde detta till att han blev fansens stora hatobjekt, det var hans girighet som hade förstört klubben. Paradoxalt nog presterade laget goda resultat på planen och en stor anledning till detta var att den magnifike Zola efter några magra år nu upplevde en renässans och gjorde som 37 åring 16 mål säsongen 02-03. Den sista matchen för säsongen blev också en av de viktigaste matcherna i klubbens historia. Man mötte Liverpool på hemmaplan och vinst skulle innebära att laget skulle kvalificera sej för Champions League. Chelsea lyckades till slut vinna genom mål av dansken Jesper Grönkjär i slutminuten. På så vis kunde Chelsea hålla sej flytande ett tag till, men vad man då inte visste var att detta mål också bäddade för något som skulle revolutionera hela fotbollsvärlden och ta Chelsea rakt in i en ny aldrig tidigare skådad glansperiod.

Fortsättningen av historien om Chelsea följer inom några dagar.

Vissa saker önskar man att ingen skall behöva uppleva. Som idag, efter att ha stigit upp vid fem, hoppat på tågbussen tre kvart senare, stressläst 100 sidor EU propaganda, repeterat 300 sidor om kvinnor i politiken och lika mycket afrikansk politik. Anlänt till Åbo kring 11, befunnit mej vid Hanken för tentskrivning en timme senare och efter det till ritz för att packa upp, städa och handla (och lite lite sömn). Efter allt detta var det dags för belöningen som skulle innebära tillbakalutat läge och film. Det är då, ett par minuter in i filmen jag konstaterar dels att filmen jag hyrt är fransk, dels att jag sett den förr och framför allt att jag kommer ihåg att den var ytterst medioker. I det ögonblicket mår jag riktigt dåligt och jag hade inte förtjänat det på något sätt. Det var riktigt orättvist.

---
Reklam ur högtalarna på hela familjens modehus: Skänk bort dina gamla lakan och sängkläder till frälsningsarmen och köp nya fräscha från Halpa-Halli.
haha, ibland måst man bara älska ”bode”.

---
Efter att ha följt slarvigt med fotbollen i början av året har jag nu fått total nytändning och bisarra mängder fotboll snurrar åter omkring i tankarna, risk för en hel del fotbollssnack på bloggen framöver således.

---
Sista veckorna av en era nu, alldeles snart väntar förändring. Skall bli fantastiskt.

---
På tal om filmer i allmänhet och franska i synnerhet; jag hatar Gerard Depardieu, avkyr alla filmer han medverkar i.

---
Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

---
Det har påpekats tidigare på denna blogg, men ändå, Äntligen morgon med Adam och Gry på Mix Megapol räddar vilken morgon som helst.

Bestämde mej för att skriva några rader om situationen i Chelsea. Märkte dock efter en stund att det blev mer än några rader. Det slutade istället med en resa genom två årtionden tillsammans med det blå laget från South West 6. Texten blev till slut så lång att den kommer att publiceras i flera delar. Så håll till godo, här kommer del 1.


Det händer grejer i sydvästra London. Det sker uppror bland spelare, det byts tränare, det leks Real Madrid och allt detta medan miljontals sterlings byter fickor, förflyttas mellan bortskämda, vuxna barn. Det är alltså situationen i Chelsea jag försöker beskriva. En situation som på intet vis är tillfredsställande. För ett par år sedan, obestridd maktfaktor inom den europeikska fotbollen, ett lag fyllt med världsstjärnor men ändå ett svårslaget, välmående kollektiv. Idag befinner sej Chelsea i stora problem. Laget underpresterar, managers sparkas, ekonomin går illa och ingen verkar bry sej. Hur har det kunnat gå såhär. För att få svaret, följ med på en blå närhistorisk resa tillsammans med laget som gett såväl Murphys lag som berg och dalbanan ett ansikte.

Historien om Chelsea börjar egentligen redan 1905, men så långt tillbaka i tiden skall vi inte gå. Istället kommer vi in under tidigt 90-tal. Chelsea är inget storlag inom engelsk fotboll, man är ett typiskt mittenlag och mest känt eller kanske ökänt för sina huliganer ”Chelsea headhunters” som ännu idag betraktas som den värsta ligistfraktion med fotbollsanknytning som existerat. Headhunters splittrades till stora delar under 90-talet, framför allt på grund av den BBC dokumentär som visade material som samlats ihop under en lång tid av den infiltrerande reportern Donald MacIntyre.

Det var också under mitten av 90-talet som framgångarna började komma för Chelsea, under tränaren Glenn Hoddle gjorde laget stora framsteg och blev tackvare lyckade värvningar ett lag som år efter år slutade strax efter den absoluta täten. Småningom kallade Three Lions på Hoddle och den omtyckte managern lämnade följdaktligen ”The Bridge” för Wembley. Laget togs över av storstjänan Ruud Gullit som blev spelande tränare och gick med honom in i en helt ny tid.

Vid styrelsebordet var det den dynamiske och senare hatade Ken Bates som styrde och ställde, han köpte den (som vanligt) konkurshotade klubben för det symboliska priset av en pund i början av 80-talet och hade såhär långt spelat en ganska timid och undanskymd roll. Men nu var det nya tider, nu skulle det göras pengar. Chelsea hade ett storlag på gång, in värvades namn som Vialli, Di Matteo, Desailly, Stanic, Petrescu och inte minst den lille giganten, italienaren som för evigt bor i varje Chelsea hjärta, Gianfranco Zola. Hela Chelsea var en främlingslegion, det kunde spelas matcher där laget inte hade en enda engelsman på planen. Inte minst på grund av att den engelsman som mest frekvent ingick i öppningen, Dennis Wise, ofta var avstängd till följd av sin hänsynslösa för att inte säga råa spelstil.

Med detta stjärnspäckade gäng lyckades Chelsea vinna UEFA cupen 1995 efter finalmatch i Stockholm där Stuttgart besegrades med 1-0, målskytt naturligtvis Zola. Två år senare vanns FA-cupen. Någon ligaseger eller större framgågar i CL blev det dock inte, laget räckte inte riktigt till. Det märkliga men charmiga med Chelsea var att man alltid lyckades tappa de allra mest givna poänen. Det var inte ovanligt att man besegrade lag som Manu och Arsenal på bortaplan ena dagen för att nästa ta stryk hemma mot Leicester eller något liknande mediokert gäng. Men det var alltid underhållning, det hände saker kring personligheter som Zola, Vialli och Di Matteo.

Denna del av 90-talet var relativt ljus för Chelsea, i del två som följer om några dagar får vi se hur laget hamnade i riktigt stora problem.