Björn

När Sovjet Unionen 1991 rasade samman och kommunismen upphörde som statsideologi öppnade sej plötsligt en enorm marknad för privatpersoner som var intreserade av att tjäna pengar och göra affärer. En av dessa personner var den unge faderlöse Roman Abramovic. Från början sålde han plastankor i sin lägenhet i Moskva, några år och många lyckade affärer senare var Abramovic en av topparna i det gigantiska oljebolaget Gazprom. Med en ständig iver efter nya lyckade affärer och med goda kontakter till personer som Boris Jeltsin och Boris Berezovsky tycktes allt Abramovitj företog sej ge nya miljoner på kontot. Kring millenieskiftet hade Abramovitj en uppskattad förmögenhet på omkring 15 miljarder euro. Och det skall erkännas, en stor del av dessa är förmodligen intjänade genom mer eller mindre ljusskygg verksamhet. Många hävdar också att det var ekonomiska oegentligheter som fick honom att lämna Ryssland.

Sommaren efter Jesper Grönkjärs mål skulle komma att skaka om en hel fotbollsvärld. Pengar hade länge styrt fotbollen, men några liknande summor som snart skulle pumpas in i krislaget Chelsea hade ingen sett tidigare. Röster höjdes om ekonomisk doping, om fotbollens död. Man kan tycka vad man vill om det, klart var i varje fall att världsfotbollen hade gått in i en helt ny era.

Det som inträffade, som skakade den konservativa gubbstyrda fotbollen vid dess grundvalar var att oligarken, multimiljardären Roman Abramovic äntrade scenen. Efter förhandlingar med den bland fansen avskydde Ken Bates köpte han den konkurshotade klubben. Nu skulle han spendera pengar, och det gjorde han. Abramovics första drag blev att i ett enda svep betala bort klubbens gigantiska skuldbörda på 25 miljoner euro. När det var klart inhandlades spelare för närmare 20 miljoner euro. In kom namn som Claude Makelele, Damien Duff, Wayne Bridge, Glenn Johnson, Henan Crespo och Joe Cole. Plötsligt var Chelsea ett nyrikt storlag fyllt med världsstjärnor. Turen log nämligen Chelsea i ansiktet vid denna tidpunkt, spelare som William Gallas, Eidur Gudjohnsen, Frank Lampard och Carlo Cudicini som man hämtat in under tidigare år för mer överkomliga summor utvecklades till riktiga storspelare. Lägg då till klubbens nye kapten och store ledare, den egna produkten John Terry och Chelsea var ett på pappret komplett lag och allt hände på några varma, intensiva sommarveckor.

Som ni vet, fotboll på pappret är inte riktigt samma sak som på gräset. Ett köpt lag vinner inget var det sagt. Men Roman hade investerat och väntade sej avkastning, han var ju affärsman. Det var ingen enkel uppfift tränare Claudio Ranieri hamnat i. Det blev heller inga segrar säsongen 03-04. Men väl en andra plats i ligan och semifinal i CL där man onödigt nog fick stryk av Monaco. En väl genomförd säsong således, men Abramovic var inte riktigt nöjd, han ville ha ombyte på tränarbänken. Ranieri fick således sparken, vilket ansågs vara ett väldigt hårt och orättvist beslut, han hade gjort ett bra jobb den sympatiske italienaren. In kom i stället en man vid namn Jose Mourinho. Han anlände från färska CL mästarna Porto och med honom inleddes ett helt nytt kapittel i Chelseas historia.

Inför säsongen 04-05 valde så Abramovich att ånyo lufta plånboken. In kom bland andra Arjen Robben, Peter Chech, Riccardo Carvalho och Didier Drogba. Sammanlagt hade ägaren investerat närmare 70 miljoner euro i klubben under sina första år.

Ranieri hade alltså gjort ett bra jobb och fått stjärnorna att spela ihop som ett lag. Mourinho skulle ta denna filosofi till en helt ny nivå. Han skulle svetsa ihop miljonärerna till en enda stor blå familj som jobbade för varandra till 100% procent. Laget skulle byggas bakifrån med hjälp av en säker defensiv och få insläppta mål. Mourinho lyckades, Chelsea blev en fotbollspelande maskin som så gott som aldrig släppte in mål. Laget var hatat av alla andra, för att de var nyrika, för att man var framgångsrika och för att Chelsea alltid varit ett hatat lag. Mourinho hanterade detta på sitt eget lilla sätt. Så fort det vankades viktiga matcher och pressen tenderade bli stor på laget eftersom alla ville spy sin galla över lyxbygget Chelsea plockade Mourinho fram sin taktik. Flera dagar innan match började han sprida citat till pressen, kaxiga citat gärna om sin egen storhet som tränare, han kallade bland annat sej själv för ”The special one”. Dessa citat satte griller i huvudet på det engelska drevet som inte riktigt viste hur de skulle hantera situationen, men klart var att de riktade in allt sitt krut på Mourinho som därmed tog allt rampljus medan spelarna i lugn och ro förberedde sej för match. Och Mourinho? tjaa... inget som pressen skrev kunde bekomma honom det minsta han var ju trots allt ”The special one”.

Säsongen blev lyckad, 2004-2005 tog Chelsea hem sin blott andra ligatitel på 100 år, den första kom 1955 alltså 50 år tidigare. I CL nådde man åter semifinal bland annat efter en närmast episk kvartsfinal mot Barcelona där de förhandstippade Katalanerna beserades efter en fantastisk kväll på Stamford Bridge. I semi finalen blev det dock stop mot Liverpool på grund av ett mål som ännu idag anses mycket kontroversiellt.

Varför var då Danske Grönkjärs mål så viktigt? jo, det hävdas att Abramovic bara var intreserat av ett lag som skulle spela i CL, om så verkligen var fallet kan vi till stor del tacka vår dansk att det blev som det blev.