Björn

Bestämde mej för att skriva några rader om situationen i Chelsea. Märkte dock efter en stund att det blev mer än några rader. Det slutade istället med en resa genom två årtionden tillsammans med det blå laget från South West 6. Texten blev till slut så lång att den kommer att publiceras i flera delar. Så håll till godo, här kommer del 1.


Det händer grejer i sydvästra London. Det sker uppror bland spelare, det byts tränare, det leks Real Madrid och allt detta medan miljontals sterlings byter fickor, förflyttas mellan bortskämda, vuxna barn. Det är alltså situationen i Chelsea jag försöker beskriva. En situation som på intet vis är tillfredsställande. För ett par år sedan, obestridd maktfaktor inom den europeikska fotbollen, ett lag fyllt med världsstjärnor men ändå ett svårslaget, välmående kollektiv. Idag befinner sej Chelsea i stora problem. Laget underpresterar, managers sparkas, ekonomin går illa och ingen verkar bry sej. Hur har det kunnat gå såhär. För att få svaret, följ med på en blå närhistorisk resa tillsammans med laget som gett såväl Murphys lag som berg och dalbanan ett ansikte.

Historien om Chelsea börjar egentligen redan 1905, men så långt tillbaka i tiden skall vi inte gå. Istället kommer vi in under tidigt 90-tal. Chelsea är inget storlag inom engelsk fotboll, man är ett typiskt mittenlag och mest känt eller kanske ökänt för sina huliganer ”Chelsea headhunters” som ännu idag betraktas som den värsta ligistfraktion med fotbollsanknytning som existerat. Headhunters splittrades till stora delar under 90-talet, framför allt på grund av den BBC dokumentär som visade material som samlats ihop under en lång tid av den infiltrerande reportern Donald MacIntyre.

Det var också under mitten av 90-talet som framgångarna började komma för Chelsea, under tränaren Glenn Hoddle gjorde laget stora framsteg och blev tackvare lyckade värvningar ett lag som år efter år slutade strax efter den absoluta täten. Småningom kallade Three Lions på Hoddle och den omtyckte managern lämnade följdaktligen ”The Bridge” för Wembley. Laget togs över av storstjänan Ruud Gullit som blev spelande tränare och gick med honom in i en helt ny tid.

Vid styrelsebordet var det den dynamiske och senare hatade Ken Bates som styrde och ställde, han köpte den (som vanligt) konkurshotade klubben för det symboliska priset av en pund i början av 80-talet och hade såhär långt spelat en ganska timid och undanskymd roll. Men nu var det nya tider, nu skulle det göras pengar. Chelsea hade ett storlag på gång, in värvades namn som Vialli, Di Matteo, Desailly, Stanic, Petrescu och inte minst den lille giganten, italienaren som för evigt bor i varje Chelsea hjärta, Gianfranco Zola. Hela Chelsea var en främlingslegion, det kunde spelas matcher där laget inte hade en enda engelsman på planen. Inte minst på grund av att den engelsman som mest frekvent ingick i öppningen, Dennis Wise, ofta var avstängd till följd av sin hänsynslösa för att inte säga råa spelstil.

Med detta stjärnspäckade gäng lyckades Chelsea vinna UEFA cupen 1995 efter finalmatch i Stockholm där Stuttgart besegrades med 1-0, målskytt naturligtvis Zola. Två år senare vanns FA-cupen. Någon ligaseger eller större framgågar i CL blev det dock inte, laget räckte inte riktigt till. Det märkliga men charmiga med Chelsea var att man alltid lyckades tappa de allra mest givna poänen. Det var inte ovanligt att man besegrade lag som Manu och Arsenal på bortaplan ena dagen för att nästa ta stryk hemma mot Leicester eller något liknande mediokert gäng. Men det var alltid underhållning, det hände saker kring personligheter som Zola, Vialli och Di Matteo.

Denna del av 90-talet var relativt ljus för Chelsea, i del två som följer om några dagar får vi se hur laget hamnade i riktigt stora problem.