Björn

När regnet smattrar oavbrutet i 80 timmar, motvinden är konstant, tentlitteraturen hopar sej och då Chelsea dessutom går miste om sin fantastiska hemmasvit genom att förlora mot fools, jaa, då kan man skönja en viss bitterhet. I vanliga fall gillar jag ju hösten. Kontrasten mellan det ruggiga klimatet och en värmande kvällskaffe i det svaga värmeljusskenet är en av de mer tilltalande sinnesbilderna jag överhuvudtaget kan föreställa mej. Men det kräver liksom något mer, som ett hem. Och just i höst har jag inte riktigt det här i Åbo. Att hyra in sej på ritz i andra hand känns liksom lite mer ... jaa, förvaring än boende. Nu skickas det dessutom lappar som skvallrar om högre hyror. De liksom int riktigt läge för det.

Nåja, allt detta till trots skall det medges att veckan ändå varit halvokej, höstfester, scrubskvällar och innebandymatcher ser till att man överlever också i dessa tider.

---
Den inhemska fotbollssäsongen tog slut i söndags, ett halft år tills det kör igån igen, just nu känns det som en evighet.

---
Kunde kanske säga något om valet, men orkar egentligen inte.

---
Imorgon väntar ett kortare besök i tammerfors, också ett sätt att spendera en lördag i november på.

---
Nu när fotbollen är slut går jag mest och tycker illa om ishockey, mer om det senare. Kanske på söndagen, kanske om tre veckor.

---
Snart är det dags att bege sej de fyra kilometrarna in till staden, vad det är för väder? Ösregn och motvind så klart.

---
Jag vill jobba!

...har studiemotivationen återvänt
...har jag skrivit klart min metodanalys
...kan jag lägga mej på sängen och se på TV med gott samvete.

Det är annorlunda tider nu, hösten är inte som höstar har varit de senaste åren, vet inte vad som är hemma och vad som är borta. Mest tid spenderas på resande fot med kappsäck i släptåg. Jakobstad-Åbo-Stockholm-Åbo-Jakobstad-Hesa- Åbo-Jakobstad, där är reseschmet för dryga tre veckor, alltid på ett tåg på väg någonstans känns det som. Orsaker är dels jobb, semester, flexibla studier men främst ett lägenhetsbyte. Ettan på universitetsgatan är inte min längre, den sades upp i våras av olika anledningar, goda anledningar, absolut inget jag ångrar. Nu hyr jag i andra hand en bit utanför stan. En bra lägenhet på många sätt. Nyrenoverad, fräsch, trevliga färger och allt dedär. Men ändå, det är inget hem. Jag saknar att ha mina egna kärl snyggt radade i kökssåpet(att slarva dem till min lilla kokvrå på ritzgränd är utom all rimlighet), jag saknar de sena promenaderna in till stan i höstörkret, saknar att sitta i mitt kök med en kaffekopp och titta ner på rusningstrafiken på skolgatan.

Men ändå, beslutet ångrar jag inte.

Det är mest Jakobstad nu, läser mina böcker gör lite småjobb på mina favoritarbetsplatser, och mera jobb är på kommande vilket är det största skelet till att mycket tid tillbringas i österbotten. Till helgen väntar dock annat, huvudstaden kallar. Kvalfotboll och besök av vänner väntar, fantastiskt.

Äntligen bloggar jag igen.