Björn

Det är rätt mycket lugna-höst-tempot som gäller för tillfället. I dag till exempel.
Inställd engelska föreläsning på morgonen.
Slapppande inklusive förmiddagskaffe på TF.
Lunch.
Lite tent läsning.
Kandidatsemenarium.
Middag hemma, spaghetti å "morosås" (Det blir så ibland).
TPS match på radio.
Och nu, kvällskaffe och lite skrivande under allmänt slapp halvfilosofisk aftonstämning.

Ungefär så kan en dag se ut. Inte så facinerande, inte så spännande men definitivt ett liv värt att leva.

Men också Septemberlunken har sina guldkanter. I Söndags avverkades en redan legendarisk Ålandstripp. Resesällskap av yppersta världsklass, 1-1 för Jaro mot hemmastarka Mariehamn. Klart man är lycklig.

Och dessutom, snart bär det i väg till Emmas där jag skall invigas ytterligare lite i en TV-serie folk säger att jag kommer att älska. Hösten är bra!

I dag har mitt liv varit precis som min rubrik, paradoxal. Det har varit en bra dag, en lyckad dag på alla sätt. Jag har haft roligt, gjort klart och lämnat in min engelska uppsats som jag kämpat med under tre dagar, jag har blivit bjuden på middag av pedersöre prosteri. En fantastisk dag alltså, personligen.

Besvikelsen då, jo, det är omvärlden som inte levt upp till mina förväntningar. Jaro led storförlust på hemmaplan, men det kan jag ta. Förluster får man räkna med. Men det som gjort att jag vandrat omkring med en ständig ångest är min andra stora passion i fotbollsvärlden. Chelsea. Laget har haft en dålig höst, man sackar efter i ligan, tappade poäng hemma mot Rosenborg. Fine! Ja kan ta dom smällarna. Men nu har lagets inkompetenta ledning gjort det förbjudna. De har gjort sej så omöjliga att Jose Mourinho, The special One, har avgått. Lämnat Chelsea.

Det kom så ovänatat, men ändå inte. Situationen var nära nog ohållbar. Det började redan förra sommaren när dat började köpas in spelare till Chelsea utan Mourinhos godkännande. Det var superstjärnorna Andrei Shevschenko och Michael Ballack som hamnade i västra London på ägaren och multimiljardären Roman Abramovitjs initiativ. Redan då var Mourinho nära att lämna men blev slutligen övertalad att fortsätta.

Men i år har problemen fortsatt, alla i organisationen skall plötsligt bestämma hur laget skall spela fotboll. Roman gnäller om att Chelsea inte spelar attraktivt. Andra gnäller om laguttagningar. Alla skulle göra ett bättre jobb än The Special one... Bollocks!

Jose fick nog, packade väskan och stack. Han tänker inte låta ettt gäng inkompetenta töntar i något ledningsrum bestämma hur laget skall spela. Därtill har Jose en alldeles för stor yrkesstolthet. Ledningen kanske fick som de ville, nu har de långt större möjligheter att styra situationen i laget, köpa in reklampelare som inte passar i något lagbygge. Jose sade ofta nej till sådant. Nu får man räkna med att superstjärnor hämtas in i marknadsföringssyfte och den enorma lagmoral som varit Chelseas kännetecken de senaste åren kan snabbt vara ett minne.

Ledningen har dessutom handlat mot spelarnas vilja och än mer mot fansens vilja. För oss symboliserade Jose den moral och laganda som gjort Chelsea så framgågsrikt de senaste åren. För oss är han en levande legend.
Men nu är han borta.
En era är över.
En värld har rasat samman.

Som om allt detta inte vore nog har ledningen valt till ny tränare en man vid namn Avram Grant som utöver sin inkompetens också är känd som den obehagligaste personligheten på de Brittiska öarna. Grattis Chelsea. På söndag är det bortamatch mot Man United. Då kommer 1000 tals tillresta Chelsea fans att skandera Jose Mourinhos namn i 90 minuter samtidigt som Avram Grant skall bli utbuad tills mannen bryter ihop och söker ett nytt kontorsjobb. Matchresultatet är totalt oviktigt.

Men trots allt, klubben Chelsea är fortsättningsvis den samma. Lika nära mitt hjärta. Men just nu är jag väldigt, väldigt besviken på min älskade klubb. Den 20 September 2007 kommer för alltid vara en sorgens dag för Chelsea fansen.

Tack för allt Jose!

Om någon mot förmodan läste hela inlägget ber jag så väldigt mycket om förlåtelse för att ha dödat dyrbar tid. Jag lovar att det kommer räcka länge innan jag skriver ett lika lång fotbollsrelaterat inlägg igen.

Universitetsgatan 41 F har under två år varit en mycket tyst och lugn hemvist för en teologie studerande. Allt talar för att det är slut med det nu. Jag har nämligen fått nya grannar rakt under mej. Det är 1, 2 eller 7 utbytes studerande flickor i 20 års åldern som flyttat in. De är väldigt livliga och verkar dessutom ha många vänner. Jag är inte säker på att jag vill veta, men med tanke de olika rösterna och det myckna ringandet på dörren en trappa ner den senaste timmen skulle jag gissa att det för tillfället finns åtminstone 20 personer i lägenheten. Och det är inte första gången denhär veckan. Det tidigare lugnet i trapphuset har bytts mot högljudda balkongfester på dagarna samt trapphusmaraton och hissrace om nätterna. Inte för att det stör mej desto mera, det är ju bara trevligt att inte bara behöva lyssna till sin egen sönderspelade musik utan istället få ta del av grannens (även om det börjar vara dags att byta ut Enrique Iglesias...). Men jag kan tänka mej att pennsionärsdamerna på min våning inte är lika imponerade.

Grannar

Just nu är jag väldigt glad över att få studera och leva i Åbo. Jag trivs så bra, jag ser fram emot varje dag, gör så mycket roligt och är lycklig över att leva.
I dag har jag börjat kandidat seminarier i kyrkohistoria. Jag är inte säker på vad jag vill skriva min avhandling om ännu, men jag har en ide. Jag vet inte om jag känner mej värdig att sitta på seminarierna, det finns mänskor där som säger att de älskar kyrkohistoria. Personligen har jag på intet sätt liknande emotionella relationer till ämnet. En viss facination kan jag känna, men inte kärlek.

I dag var det meningen att jag skulle skaffa mej ett kanalpaket med svenska kanaler till min digibox. Men det lyckades inte eftersom mitt hus har anten istället för kabel. Det var lite tråkigt.

Vuxna mänskor beter sej en aning märkligt i big brother.

En usel dag på idrotts fronten har det varit:

AC Oulu - FF Jaro 5-1
AstonVilla - Chelsea 2-0

Men Tero Pitkämäki då?
Kunde verkligen inte bry mej mindre...

Gonatt.